Det ligger en död grävling på vägen mellan Mariestad och Skövde. Jag har åkt förbi den några dagar i rad nu. Jag tänker att jag inte ska titta på den men kan ändå inte låta bli utan tittar i sista sekund. Idag var såg jag att såret den hade var täckt av svärmande spyflugor och på något vis blev det för mycket. Det grumlade till sig i ögonen och tankarna började att spinna.

På något vis känns det som att jag berövar den dess värdighet genom att titta på den när den ligger där och bara är en kropp. Men samtidigt faschineras jag av att se hur en grävling ser ut, så stor vacker och lurvig. Det faktum att den inte var helt olik min pojkväns katt var nog en bidragande orsak till att jag tog så illa vid mig. Varför låter de dem ligga kvar där i flera dagar? Finns det inte någon som tar hand om sådant? Eller är det själviskt av mig att inte vilja se eländet och sedan fortsätta mitt bilkörande med gott samvete?

För egentligen är jag ju medskyldig till brottet, jag kör bil varje dag till jobbet nu och vad säger att jag skulle vara en bättre förare än någon annan? Nästa gång kaske det är jag. Egentligen tycker jag inte att man borde åka bil alls. Alla borde flytta och bo på gångavstånd från jobb och affär så att djuren kunde få vara ifred för bilar och buller. Men det funkar ju inte riktigt så tyvärr. Hur kommer djuren ens in på vägen? Borde inte viltstängslen hindra det? Kan jag rättfärdiga mitt bilkörande genom att skänka pengar till uttbyggning av stängsel eller till naturskyddsföreningen? Eller är det bara de korkade djuren som blir påkörda då är det kanske bara bra att det naturliga urvalet får ha sin gång? Nej usch jag mår hemskt dåligt över detta. Det känns som att jag borde ta mitt ansvar. Jag vill inte att några djur ska behöva dö för min skull.

Ok, jag är inte vegetarian. Jag borde ha blivit det för länge sedan egentligen för jag tycker inte att det är rätt att döda djur för att äta. Jag skulle aldrig göra det själv, men när det kommer fyrkantigt i ett paket är det så långt från de skräckslagna grisarna som man kan höra skrika och känna lukten av när det kommer en djurtransport påväg till slakteriet. Då kan jag gråta en skvätt och sen gå hem och äta korv. Vad är jag för en kass människa? Jag tycker att det är gott med kött. Jag tycker att jag kan äta kött ändå. Men jag skulle vilja ha garantier för att djuren får ha ett värdigt liv och att själva slakten ska vara snabb och smärtfri utan långa transporter till ett djurbårhus. Vad har jag för garantier för det? Jag vet ingenting om det i dagsläget. Vad är egentligen snällast? Är det bättre att äta vilt? Kan inte också boskapsdjur leva ett lyckligt liv? Hur skulle de klara sig om de släpptes fria? De skulle antagligen dö ut. Jag vet varken ut eller in och jag kommer antagligen inte orka ändra på mina vanor lat som jag är. Jag borde egentligen skämmas. 

Det blev ett långt inlägg som började med en grävling och slutade med att jag fick skydda mitt tangentbord från att kortslutas. Men detta är vad som rör sig i min hjärna just nu och jag önskar att jag kunde komma till någon sorts beslut snart. Jag tror att man måste välja ibland och inte bara flyta med!   

Jag kanske skulle sluta blogga här och leva på riktigt istället. Vad det nu skulle innebära?

Har hittat värdens mysigaste badstrand utanför Karlsborg med Anton. Skönt att simma "lite" och kanske skönast att sola på klipporna och att äta pickninck. Inte någon dum semestersysselsättning i alla fall.

Var till Hova Riddarvecka med Antons familj och såg på tourné spelen och gick och tittade på marknaden. Det fanns mycket såännande man hade kunnat köpa där om man kännt för att slösa. Ångrar lite att jag inte var med och sköt pilbåge, fast jag har ju förstås testat förut. Det var roligt att se på riddarna och hästarna i alla fall, det är nog mycket svårare än vad man tror, men jisses vilken fart vissa dundrade förbi i när de skulle plocka ringar och träffa både meloner och till slut varandra.  

Igår träffade jag Nina efter jobbet. Vi var till ett nyöppnat fik i Mariestad och sen åkte vi och tittade på huset som hon och hennes man köpt och ska flytta till i September. Det verkade så mysigt och låg i ett litet byaktigt område inte långt från stan. Ska bli spännande att få hälsa på när de flyttat in sen. :) Efter rundturen åkte vi hem till Nina, åt av hennes jätte-Toblerone från liseberg och så fick hon klippa och färga mitt hår. Tyckte det blev riktigt bra. Eller? Vad tycks? Sen var vi ute ett tag i Mariestad tog några glas och pratade. Skönt att göra något annat mitt uppe i allt jobbande. En bra Juni-månad helt enkelt.  

• Gå en seglarkurs.
• Lära mig att laga och klä om gamla möbler/snickra egna.
• Flyga luftballong.
• Upptäcka Irland med Anton.
• Se Barcelona med Jenny.
• Shoppa järnet i Paris.
• Hitta ett hus/sommarstuga att inreda och göra mysig. Ju ruckligare desto bättre.
• Paddla kanot.
• Campingsemester till fots eller med cykel kanske. Lite eländigt så jag kan vara nöjd med vardagen sen i alla fall.

Tror det är vad jag kan komma på för tillfället. Någon som vill hänga på? Eller har du andra saker du vill göra. Känner att jag måste börja avverka i alla fall några punkter nu medans jag är ung och pigg. Och ska det bli av är det nog planering som gäller. ;D

Ja, jag vet att ska flytta snart och att jag egentligen inte borde köpa på mig mer saker att bära ner och upp för alla trappor men jag kunde inte låta bli. Hundra kronor kostade gårdagens fynd när jag Frida och hennes Aslan var på Loppisen i Tidan. Jag har letat flera gånger efter tårtspade och nu hittade jag äntligen en som var fin och inte så dyr. Blir ofta förtjust i saker av färgat glas och lövförmade saker så skålen blev liksom två i en. Brickan tänkte jag prova att täcka med decoupage (servetter och lim) måste ju ha något att öva på. Sen, ja, lampan. Ni som känner mig vet att jag har en grej för lampor så jag kunde så klart inte släppa denna tyckte att den var lite art nouveau eller jugent, back to nature i alla fall.

Det kan ju ha varit för att jag hela den föregående kvällen satt och drömde om att kunna köpa denna till mitt sovrum. Jag måste helt enkelt planera in en resa till Stockholm för att se om den är lika fin live. Är jag pryltokig eller är jag? Försöker övertyga mig att jag behöver allt. Men...?

Hur mycket ska en och samma person behöva stå ut med? Det var en väldigt ledsen Hanna som ringde mig igår kväll. Som om det inte räckte med att hon lyckades ta sig ut från deras hus (och rädda marsvinen) när det brann, att hennes pappa, morfar och farmor sedan dog och att hon själv blev sjuk och fick epelepsi så har nu en av hennes jämnåriga vänner dött i canser.

Livet är så sjukt orättvist och jag frågar mig när det ska vända! Det ska inte behöva vara såhär! Det är defenitivt inte systrarna Filipssons turmånad, men jag tänker på dem och hoppas att allt ska ordna sig snart (för dem båda). Vad mer kan jag göra? Vet inte om man ska skratta eller gråta och jag förstår inte hur de orkat med allt det är banne mig starkt gjort. Vad är det egentligen som säger att jag ska ha det så himla bra och inte möta några hinder i min väg? Vill inte ens tänka på det värsta som skulle kunna hända och hur jag antagligen skulle bryta ihop totalt. Jag ska aldrig mer klaga över småsaker! :(

Idag var jag Anton och hans föräldrar ute på biltur till läckö slott, det var kul att komma ut från lägenheten och njuta lite av sommaren. DEt var väldigt fint vid Läckö och särskilt fint blev det ju så klart bara för att det låv vid vattnet. Det blir inte riktigt sommar för mig om jag inte får något vattenblänk i att titta på.  Efter läckö var vi till spiken som var ett litet fiskeläger på Läckö där det luktade gott av rökta räkor och fisk. Vi satte oss längst ut på udden och njöt av utsikten och åt bakad potatis med någon god röra och sallad. Mmm. Tog en tur förbi en hamn och jag passade så klart på att spana in båtarna. Åh vad jag skulle vilja ha en egen båt en dag! Sen stannade vi lite i Lidköping och hade picknick vid en badplats där. Antons mamma hade bakat så gott och så var det inte dumt med kaffe heller för jag somnade nog lite i bilen innan. Jag måste försöka baka lite själv så att jag kan bjuda igen någon dag! Det var en trevlig dag i det gröna i alla fall. :) Tack för det!

  Läckö Slott

Ett träd och klippor som såg lite solsemesteraktiga ut. :)

Jag som njuter av havet (eller var det Värnen ni kallade det?)

I förrgår tog jag och Anton bilen till Göteborg. Jag har tyckt så länge att jag har bott så nära och borde lära mig att hitta där. Jag har varit där så sällan trots att jag bott nästgårds i Borås. Synd nog så lärde jag mig inte att hitta någon stans denna gången heller, men jag kände i alla fall igen mig på flera ställen och kunde tala om när jag varit där förut. Det är dock kanske inte det mest praktiska när jag vet en plats jag har varit på och försöker få anton att hitta dit genom luddiga beskrivnigar av saker jag passerat på vägen.

Vi hade det bra i alla fall och kollade lite i affärer åt kinesiskt och promenerade längs med vattnet. I hamnen hittade vi nog det som jag tyckte var allra coolast nämligen denna båt (båtnörd som jag är) Ostindienfararen Göteborg. Tänk hur det skulle vara att segla iväg med en sån till ostindien. Häftigt. Men sen får jag väl erkänna att jag tillslut tröttnade på att gå i affärer och knuffas och trängas så då gnällde jag lite och så bestämde vi oss för att åka hem. Som tur var valde jag sten och Anton sax så jag slapp köra i alla bilköer och rusningstrafiken hem. Jag var hysterisk nog på vägen dit när vi skulle ta oss in i stan genom alla filer för att komma till parkeringen. Är det riktigt sunt att vara rädd när man själv kör? Eller är det ett tecken på att man har insett riskerna? Härdningen från bilandet i Paris sitter i alla fall defenitivt inte kvar. :P