Jag kan inte hjälpa det. Jag sitter ofta och läser platsannonser på arbetsförmedlingens hemsida. Jag vet att jag har minst två år kvar i skolan och att det inte ens är säkert att jag får arbete när jag är klar, men det skadar väl inte att drömma lite. Jag tror att jag nog har blivit ganska på det klara med att jag vill jobba med barn och ungdomar. Det allra roligaste tror jag skulle vara att få arbeta på ett folkbiblioteks barn- och ungdomsavdelning. Jag har läst en del kurslitteratur nu som ger åtskilliga förslag till vad man kan göra för att locka denna målgrupp till biblioteket. Och ja, jag vill vara den där härliga barnbibliotekarien som håller inspirerande bokprat, ordnar med sagoövernattningar på skolloven, diskussions grupper för ungdomar och den som kan hitta vad än det frågas om i medieväg. Varför kan jag inte vara klar snart, så att jag får börja jobba med det här? Snart är det bara 2 år kvar, så det är väl bara att kämpa på. Det är någonting i magin med att få en historia läst eller berättad för sig som driver mig. Jag minns med salighet mitt första besök på stadsbiblioteket som liten och hur jag satt med lekiskompisarna i sagurummet och kurade medans vi lyssnade på sagoberättaren och studerade målningarna på väggen. Åh, ta mig tillbaka!

Så har man spenderat eftermidagen med att sova igen. tänkte bara slumra till en liten stund och sen slutar det med att man ligger och vrider sig i ångest för att man vet att man borde gå upp och börja arbeta, eller åh hemska tanke ringa till Frankrike och grattulera mina Au-pair ungar som fyller 9 och 12. Inte för att själva grattulerandet är speciellt hemskt om det nu inte vore för att det måste ske på franska! Ligger kvar ett tag till och tänker att jag kanske skulle kunna unna mig att strunta i alltihopa, när telefonen plötsligt ringer och jag flyger upp för att svara. Det är så klart bara pappa som ringer men det är alltid trevligt att prata även om man är aningens nyvaken. I alla fall så övertalar han mig att ringa till Frankrike villket jag gör med hjärtat slående i bröstet. (inga som helst problem för mig att komma upp i maxpuls inte) Sen svarar Julia, au-pairen som var efter mig och jag får prata lite med henne och med Marjorie som var väldigt fåordig. Jag tror inte att hon förstod vem det var. Men åh vad söt hon lät det är helt sanslöst att hon redan är fyra och kan prata nu. Sedan fick jag ringa upp Thierry och Corinne som var på sjukhuset med Maxime igen. Han hade fått gastro...någonting men det var tydligen inget faligt. Blev riktigt orolig först då han nyss haft en njurtransplantation. Men allt var ok och han verkade glad att jag ringde och grattulerade på födelsedagen. Coco sa att han hade brustit ut i ett stort leende när han fick veta att det var jag. Hon sade att de tänker på mig och pratar om mig ofta och att jag är hjärtligt välkommen att komma och hälsa på dem igen. Och Max tyckte att jag pratade bra franska. De kan verkligen konsten att smickra en, men ok jag tar åt mig det. Är bara så fruktansvärt glad att jag faktiskt ringde och inte bara lät det hela rinna ut i sanden. Trode helt säkert att de hade glömt bort mig och hatade mig eftersom de inte hört av sig på mer än ett halvår. Men nu är jag bara så fruktansvärt GLAD!

Måste försöka få tid att hälsa på dem i sommar det skulle vara riktigt kul! Nu blir det en check av flygpriser igen tror jag! :)

Konstaterar bara att det var väldigt länge sedan man fick skratta sådär mycket och hysteriskt så att man ligger på golvet med fruktansvärda kramper i magen. Vet inte när detta hände sist, men jag vet att det var alldeles för länge sedan. Måste ha varit någon gång när min bror härmade en mycket trägen sågverkskund av stockholmsk härkomst. Imitatonen av en mycket oförstående pappa som träget upprepar "Va sa du förla'?" kontra den sura stockholmaren "tjenaré éddie ja skulle villja tjacka några brédér!". Saknar dessa dagar av skratt. Längtar hem till min underbara familj! 

Så har man vaknat upp ännu en dag. Började morgonen med att slö titta på vasaloppet från sängen. Det är ju trots allt lite tradition och inte utan att man får lite hemlängtan. Sedan var det dags för efter-tupplur innan vi äntligen masade oss upp och gick iväg till pizzerian för att hämta bakis lunch. Det var en trevlig kväll igår, men som vanligt slutade det med en "jag är världens mest värdelselösaste person" ångest. Jag borde inte få dricka mer för det finns absolut ingenting jag får ut av det som är positivt. Är ganska säker på att kvällen hade varit lika trevlig utan alkohol. Så nej detta tåls att ta en funderare på. Varför utsätta sig för saker som men inte mår bra av? Jag vet inte. Det känns som att jag kommit in i en destruktiv taknekrets och det kan vara svårt att ta sig ur. Det är inte mycket jag känner mig säker på just nu. Men det är väl bara att bita ihop och kämpa på som vanligt. Han har åkt igen.

Och jag saknar allt, men mest katten!